 |
Skolerektorn Jens Aagesen |
Retur |
Dette er historien om en af mine navnebrødre Jens Aagesen, der var rektor ved Latinskolen i Malmø fra 1596 - 1605. Dengang var Skåne endnu
dansk, derfor stavedes navnet som mit. Danmark havde overstået reformationen
og gået over til Luthers lære, men Jens Aagesen var af overbevisning romersk
katolsk, og selv om det kom til at koste ham dyrt, stod han fast ved den tro.
Her er historien på
originalsproget:
men jeg har oversat hvis det har interesse
Som en storm hade reformationen sopat bort de katolska kyrkorna i hela Norden. Hårda lagar och bestämmelser sörj4 för, att befolkningen inte återföll i den gamla tron och förhindrade omvändelseförsök från utlandet. Ändå var det säkert många, som i hemlighet bevarade den gamla tron och de katolska traditionerna såsom helgonvördnad och bön för de avlidnas själar. Resor och studier i utlandet främjade kontakten med katoliker.
Liksom vid reformationens genomförande så spelade just Malmö en betydande roll även vid alla försök att återvinna Norden för den katolska tron. Visserligen var det här inte fråga om någon målmedvetet organiserad "motreformation" utan om enstaka episoder. Den första förknippas med namnet på skolrektorn i Malmö, Jens Aagesen Raaby eller, som han skrev sitt namn på latin, Johannes Haggaei. Han föddes förmodligen år 1566 i Skåne, kanske av hans efternamn att döma i Stora Råby vid Lund. Efter skolgång i hembygden begav han sig utomlands. På den tiden utövade det 1578 grundade påvliga kollegiet i Braunsberg, som leddes av jesuiter enligt moderna pedagogiska synpunkter, stor dragningskraft på framför allt unga nordbor. Den 8 oktober 1587 togs den då 21 årige Jens Aagesen in i denna skola. Vid samma tid skrev ytterligare tre svenskar in sig i Braunsberg; kanske hade Aagesen kontakt med dem. Tyvärr fick han lämna kollegiet efter ett år, den 10 november 1588, eftersom han gjorde alltför små framsteg i sina studier.
Men Jens Aagesen gav inte upp. Den 11 november 1591 kunde han börja i Ferdinandeum i Graz, en stiftelse för fattiga gymnasister. Han sattes först i retorikklassen. Ett och ett halvt år tidigare hade redan en annan dansk, Knud Knudsen, blivit upptagen i samma konvikt. Efter ett halvår fortsatte de båda landsmännen sina studier i Olomouc. Aagesen upptogs där den 15 maj 1592 bland de påvliga alumnerna och inskrevs vid universitetet den 21 oktober 1593. Ett år senare, den 3 november 1594, promoverades han till baccalaureus tillsammans med en ung norrman, Christoffer Hjorth, son till prosten i Tönsberg.
Både Aagesen och Hjorth begav sig till Wittenberg, där Aagesen skrevs in den 16 mars 1595 och redan den 8 april förvärvade magistergraden. I och med studierna vid Luther universitetet var hans alibi oklanderligt. Han återvände nu till sin hembygd och sökte en lärarbefattning vid universitetet i Köpenhamn, men fick avslag kort före jul 1595. Kanske hade hans långa uppehåll vid katolska studieorter gjort honom misstänkt. Emellertid utsåg rådet i Malmö redan följande år den talangfulle unge mannen till rektor vid latinskolan. Hans studiekamrat Hjorth blev för övrigt rektor vid katedralskolan i Oslo.
Som lärare vann Jens Aagesen snart sina elevers högaktning och föräldrarnas förtroende. Ståthållaren i Malmöhus, Sivert Grubbe, uppskattade honom mycket och rådde sina ståndskamrater att skicka sina barn till skola hos Aagesen. Med jesuiterna som förebild underhöll Aagesen också ett slags konvikt, där utsocknes elever kunde få kost och logi. Redan julen 1597 hade han några adelssöner i huset. Vi känner till detta på grund av en oangenäm historia, som då tilldrog sig. På julafton upptäckte nämligen rektorn, att "herremansbarnens" strumpor, kragar, skjortor och andra saker var försvunna. Han frågade en flicka, Karin Christiansdatter, om hon kände till någonting härom. Hon råkade emellertid i vredesmod och beskyllde Aagesen för falsk anklagelse.
Av Jens Aagesens elever känner vi några med namn. Riksrådet Sten Brahes son Jörgen Brahe, kom till Malmö från ridderskapets akademi på Sorö, där han inträtt vid 11 års ålder. Han kom förmodligen tillsammans med brodern Erik och systersonen Falk Axelsson. Sten Rosensparre, en son till riksrådet Oluf Rosensparre, kom 1599 efter fyra års undervisning i hemmet vid 11 års ålder till Jens Aagesen. Är 1602 for han utomlands tillsammans med Willum Ravn, vilken även bör omnämnas här. Axel Urne, vars fader var läntagare till Halsted kloster, sändes år 1601 som 10 åring på Sivert Grubbes råd till skolan i Malmö. Där undervisades han av Aagesen under fyra år, antagligen ända till dennes avgång. Mest berömd bland eleverna blev emellertid Caspar Bartholin, sedermera universitetsprofessor i Köpenhamn. Han var son till den lutherske kaplanen vid Petri kyrka i Malmö, Bertil Jespersen. Vid 11 års ålder kom Bartholin 1596 till latinskolan. Vid 14 års ålder hade pojken redan gjort sådana framsteg, att han skrev avhandlingar och dikter på latin och grekiska. Samtliga dessa elever, så får vi anta, erhöll av Jens Aagesen en utmärkt uppfostran och utbildning med hjälp av de grundsatser och metoder, som till stor del praktiserades vid jesuitskolorna. Eleverna gjordes naturligtvis inte till katoliker, men uppfylldes av aktning för och tolerans mot den katolska kyrkan.
Men det lyckades även rektorn vid latinskolan att övertala en rad unga studenter att besöka jesuitskolor. Naturligtvis utövade Braunsberg en särskild dragningskraft, dels på grund av sitt geografiskt gynnsamma läge, dels på grund av de goda relationerna till Aagesen. Där fanns den ovan omnämnde Willum Ravn, köpmansson från Malmö, vars bror var protestantisk kyrkoherde. Ravn upptogs i Braunsberg den 9 oktober 1598 och studerade filosofi. Under tiden lät han också skriva in sig i Königsberg för att ha ett alibi inför de evigt misstänksamma myndigheterna i hans hemland.
Kamraterna i Braunsbergkollegiet högaktade Ravn. Han valdes till assistent 5t prefekten för den marianska kongregationen och fick också framföra en hyllningsdikt till den nye biskopen av Kulm, Petrus Tylicki. Ar 1602 for han utomlands som mentor till den redan nämnde unge Sten Rosensparre. Han dog i Pont-ā-Mousson, där han studerade medicin.
Också psalmdiktaren och sedermera organisten i Ystad Hans Christensen Sthen hade tre söner, Hans, Frans och Gabriel, som besökte jesuitkollegiet i Braunsberg. Hans Sthen skrevs in den 7 augusti 1600. Emellertid kallades han och hans då 22 årige bror Frans åter hem den 26 juli 1601. Jörgen Hammer, förmodligen son till köpmannen och borgmästaren Niels Christensen Hammer, skrevs in i Graz 1603 och började där sitt filosofistudium. En annan borgmästarson, Frans Fechtel, vars far var en nära vän till Jens Aagesen, kom vid 11 års ålder till jesuiterna i Braunsberg och stannade där i två år. Han blev för övrigt år 1613 rektor vid .Jatinskolan i sin fädernestad Malmö, men avsattes 1616. Borgmästaren Niels Hammer och rådmannen Jost Ledebur erbjöd sig som borgensmän, då Jens Aagesen 1604 upptogs i Knutsgillet.
Aagesens katolska tänkesätt, som hade fört så många ansedda malmöbors söner till jesuitskolor, kunde naturligtvis inte hemlighållas. I sin ansedda ställning hade han också många avundsjuka människor och motståndare omkring sig, vilka spridde ut misstankar. Vid den årliga synoden under biskopens ledning i Lunds domkyrka (landsmöde) i slutet av juni 1602 angrep biskop Mogens Madsen häftigt jesuiterna i ett tal "De secta Jesuitica" och skildrade i mörka färger deras väsen, mål och verksamhet. "De fria konsterna är honungskakor, som läggs i munnen på ungdomen för att med desamma smuggla in den papistiska lärans gift. Föräldrarna fångas med olika snaror, kostnaderna vid jesuiternas skolor är lägre än vid andra skolor, tukten strängare, inte så slapp som på andra ställen, undervisningen grundligare såväl i filosofi som i de fria konsterna." Kanske bidrog detta tal till att man vid konsistoriet i Köpenhamn återigen befattade sig med rektorn i Malmö. Vid sammanträdet den 30 juni 1603 diskuterades om han inte borde tillkallas för att avlägga en bekännelse till den lutherska tron, då han tycktes vara misstänkt. Redan jesuiternas årskrönikor från Braunsberg av år 1596 avser tydligen Jens Aagesen, när det står skrivet: "För inte så lång tid sedan undervisad i våra skolor, bevarar han nu såsom den ende med stor ståndaktighet den katolska tron i sitt fädernesland, som helt har avfallit från den rätta tron, och upphör inte att då och då även sända oss andra unga människor för undervisning."
Vid landsmötet i juni 1604, där också ståthållaren Sivert Grubbe var närvarande, höll rektor Jens Aagesen ett tal, som innehöll indirekta angrepp på reformationen och kanske var tänkt som svar på biskopens tal, vilket under tiden kommit ut i tryck. Därmed hade rektorn själv undergrävt sin ställning och inte ens hans inflytelserika vänner kunde i längden hjälpa honom att stanna kvar på sin post. Den 6 oktober 1604 utgick en kunglig befallning till landets alla biskopar, att inte längre upptaga några jesuitelever i kyrkans och skolans tjänst. Jens Aagesen begav sig på grund därav med en rekommendationsskrivelse från borgmästarna och rådet till Köpenhamn, till professor Jakobsen Venusin, som skulle företräda hans sak hos kanslern. Denne rådde honom att avstå från att klaga hos konungen och istället lägga ned sitt ämbete. Ännu tvekade Jens Aagesen. Stormen tycktes åter lugna sig. Venusin uttryckte i ett brev av den 21 mars 1605 sin glädje över att faran var över, men manade honom ändå till försiktighet. Men redan den 11 april befallde kungen biskopen i Lund att föreslå någon annan till rektor i Malmö. Aagesen ställdes inför valet att avsvärja sig den katolska tron eller att med sin familj gå i landsflykt. Han skickade först en del av sina ägodelar till Braunsberg men stannade ännu kvar i Malmö. Dock strax därefter lämnade han staden plötsligt och utan avsked, kanske av fruktan för en möjlig arrestering. När han for iväg var han så sjuk, att han inte kunde gå till fots. Han hade inte ens tid att ta farväl av sin vän Jakob Fechtel, till vilken han skrev från Rössel först den 28 juli 1606. 1 detta brev ursäktar han sig, att inte ha sagt Fechtel "god natt" och hoppas att han "skall uppskattas i det främmande landet, sedan fäderneslandet inte längre har användning för mig". Samtidigt ber han rådet i Malmö att via Hans Becker på Långgatan i Danzig sända honom en innestående lön på 70 daler.
Den avsatte rektorn kom först till Heilsberg i Ermland och slog sig sedan ner i Rössel tillsammans med sin familj. Där blev han förvaltare (provisor) vid augustinkyrkan, till vilken han donerade ett Johannesaltare förmodligen till ära för sitt namnshelgon. Ännu år 1655 levde hans hustru Eva som ålderstigen änka i Rössel. Av Jens Aagesens åtta barn känner vi nagra vid namn, en son Nikolaus och dottern Elisabeth, som omkring 1675 dog som Katharinasyster i konventet i Rössel, samt Katharina, gift med rösselbon borgaren Johann Stiwert och änka redan 1654. Två av hennes söner blev prästkandidater vid seminariet i Braunsberg: Johann Michael, som blev präst, och Gregor, som dog den 3 november 1660 före den planerade prästvigningen.
Jens Aagesens äldste och mest betydande son var Gorgonius, den förste jesuit som härstammade från Malmö. Gorgonius föddes 1604 och kom i augusti 1618 vid 14 års ålder in i jesuitkollegiets syntaxklass i Braunsberg. Den 17 juli 1622 inträdde han i Jesu sällskap. 1645 promoverades han i Wilna till teologie doktor och började sina teologiska föreläsningar i Braunsbergs nybyggda auditorium den 3 september 1646. År 1648 kallades han till Wilna men återvände till Braunsberg 1650, där han blev kollegiets rektor 1657. Den 9 juni 1665 dog Gorgonius Aagesen i en ålder av 61 år. Nekrologen prisar honom såsom en man av enastående ödmjukhet, utomordentlig klokhet och karaktärsstyrka, som varken bröts ner av arbete, ålderdom eller sjukdom. "Redan som novis gav han exempel på sällsynt lärdom, så att han enligt de överordnades mening befanns värdig att efter några års studier hålla offentliga föreläsningar, tre år i filosofi, ett år i moralteologi, två år i positiv teologi, fyra år i kyrkorätt och slutligen åtta år i spekulativ teologi ... Såsom rektor för kollegiet i Braunsberg förvaltade han huset med en sådan faderlig omsorg, att det till och med under krigets svåraste tid aldrig fattades någonting för dess invånare. I Rössel låg han sjuk i pest, ensam och utan någon mänsklig tröst. De bedrövades tröstarinna (Maria) uppenbarade sig för den halvdöde, gav honom hopp och räddade honom ur dödsfaran."